bleunt - för ditt eget bästa

Här kommer ett sånt där sällsynt inlägg om mig själv.
I tisdags jobbade jag. Det gick inte bra, jag hade en svacka. Efter 30 minuter hade jag inte sålt något alls. 30 minuter är vanligtvis ingenting eftersom det förväntade säljsnittet ligger på 1 såld i timmen, så jag vet inte varför man drog in oss som inte sålt något till konferensen. Men det gjorde man, och försökte coacha oss. Jag gillar inte att bli indragen där. Jag har inte sålt sämre än över snittet på tre månader. Jag säljer alltid över snittet, så jag vet inte varför de oroar sig efter bara 30 minuter.

Coachen frågade om någon här inne går på provision. Jag svarade att det gör jag. Han sa att ja, då är det ju för din egen skull du ska sälja också. Vid det här laget är jag inte direkt irriterad, men ändå sugen på att komma bort därifrån i stället för att behöva slösa tid på saker jag redan vet. Med händerna bakom mitt tillbakalutande huvud ger jag den lite irriterade och kanske lite kaxiga kommentaren att jag inte är ett dugg orolig, för jag ska garanterat sälja minst 5 stycken ikväll. Alltså ett över det förväntade snittet.

När jag lämnade konferensrummet hade jag tre timmar på mig att sälja 5 stycken, eller äta upp mina kaxiga ord. En timme senare hade jag bara sålt 1. Nu hade jag mindre än två timmar på mig att sälja 4 stycken för att uppfylla min profetia, alltså mer än 100% över snittkapaciteten. Två timmar senare var kvällen slut, och jag satt där med 7 sålda.

Berättelsens sensmoral? Inte vet jag. Men det var skönt att inte behöva äta upp mina ord, för coachen höll koll på mig den kvällen för att se om jag verkligen kunde leva upp till mitt självsäkra löfte. Och när jag äntligen kunde säga att jag sålt över fem lade jag också till ett "men du tvivlade inte på mig för en sekund", och ett leende.