En revolver och tre stenkulor

Jag har inget att skriva, så jag lägger upp det här i stället.




Kolpennan sjunger på sin favoritsång med en laddad revolver i munnen.
Hon kan inte orden och vågar inte riktigt hålla takten.
Ett två tre klick, ett två tre klick, ett två tre klick.
Musiken ackompanjeras inte längre av vassa stråkar.
Det skrivs inte längre några dikter om det ljudet.


Nyckelknippan skriver ordet Snart på baksidan av gamla kvitton.
Knölar ihop dom och gömmer dom i sina vänners lägenheter.
Går hem, sjunger sin favoritsång en gång till. En duett mellan henne själv och alla gånger hon vaknat mitt i natten av en obehaglig känsla att allt står rätt till.


Häftstiftet ser romantiska filmer i Fast Forward för att förstå vad hennes puls försöker säga under sista scenens kyss. Hon skriver sitt namn på tv-rutan och känner sig inte längre ensam när eftertexterna rullar förbi.
Knyter presentsnören hårt runt sina stela fingrar innan hon torkar tårarna.
Och minns vad hennes mamma sagt om flickor som avslöjar sina hemligheter i form av stenkulor för perforerade bilder på dövstumma väggar.


Läppstiftet pressar sina ömma läppar mot en känsla hon inte kan namnet på.
Det svider så djupt in i bröstkorgen att den sjuåriga flickan därinne med knäna under hakan börjar skaka. Hon brister ut i en sång om mammor som trampat för hårt på sina barns skuggor.
En sång om barn som inte längre kan lämna fullt upplysta rum utan att gå med ryggen mot väggarna. En sång som alltid måste sjungas med en laddad revolver i munnen och ett ihopknycklat kvitto i fickan.


Hänglåset ligger i sängen och tänker att hon bara behöver en rosa Cadillac. En cigarett i munnen. Johnny Cash i bandspelaren. Och ett stup att köra ner för. För att sedan ta ett djupt halsbloss medan regnet faller uppåt och bilen slår mot marken medan hon själv ser så...
Jävla.
Cool.
Ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0