bleunt - för ditt eget bästa

I går åkte jag tåg till Bollnäs igen. Eftersom det är tråkigt och ensamt hemma.
Jag borde kanske skaffa vänner. Näää.

När tåget passerade Kilafors började jag fixa i ordning mina väskor, och tog på mig kepsen. Konduktören kom för att ta betalt för alla som stigit på i Kilafors. När hon passerade slängde hon en lång blick mot mig. När hon gått förbi backade hon, och tittade på mig som om hon väntade på något. Jag tog av mig hörlurarna och såg frågande på henne.

- Har du betalat? frågade hon.
- Ja, jag har betalat.

Hon såg på mig och gjorde en extremt skeptisk min, "yeeeah right, eller hur".

- Skulle jag kunna få se din biljett då?
- Jovisst.

Jag grävde fram kortet ur min väska och räckte fram det. Hon synade det, och godkände. För jag hade ju betalat. Och det var hon som hade tagit betalt. Men tydligen hade hon glömt bort det helt och hållet, till den mån att hon bad mig visa kvitto. Varför?

Jo, för att jag inte bar kepsen när jag betalade. Kepsen tog jag av mig när jag satte mig ner. När vi sedan började närma oss Bollnäs tog jag på den igen, och maskerade därmed mig själv. Allt som krävdes var en keps för att dölja min identitet. Och jag som tycker det är fånigt att Stålmannen kan dölja sin identitet med ett par glasögon och en lite annorlunda frisyr. Om jag vill bli en superhjälpte kan jag ju bära kepsen när jag är civil, och sedan ta av den när jag ska ut och bekämpa brott och slåss mot min ärkenemesis.

Och situationen blir ju lite konstigare i och med att jag ser ut som jag gör. Långt skabbigt hår, piercing, fånigt skägg, dålig hy, stora trötta ögon, konstig näsa. Det är inte direkt ett homogent utseende. Men till råga på allt bär jag även på en enorm orange väska när jag reser. Den är stor och nästan självlysande orange. Och den låg precis bredvid mig, på yttersätet mellan mig och konduktören. Hon mindes inte den heller, eller antog bara att jag var ännu en resenär med en stor orangelysande väska? :D

Slutligen kan jag inte låta bli att undra om hon agerat på samma sätt om jag var en välklädd man i 40-årsåldern. Eller om jag var en gullig gumma på 70 år. Ibland anar jag att jag blir bemött på ett visst sätt utifrån hur jag ser ut, hur jag klär mig. Ibland är det mer uppenbart. Men det är ändå aldrig något jag skulle gnälla för mycket över. För det första är det aldrig så farligt. Jag känner mig utpekad och dömd, men aldrig någonsin kränkt. För det andra kan jag klippa mig, ta ut piercingen och slänga på mig prydliga kläder. En människa med brun hud kan inte slänga på sig en vit hud.