Spel är läskigare än film
Jag blir inte rädd för filmer. Det är lite tråkigt, faktiskt.
Kanske är det för att jag finner allt så osannolikt.
Två cowboys som blir kära när de campar, det kan min hjärna köpa. Då kan jag bli emotionellt engagerad. Då kan jag få en klump i halsen när han kramar skjortan hårt.
Men en sån här film, med spöööken. Det kan hjärnan inte köpa, och därför aldrig bli engagerad. Det blir aldrig ett riktigt hot. Det blir underhållning, men inget mer.
Spel däremot, det är en annan femma. Där blir jag rädd. Spel är totalt överlägset film när det kommer till att få publiken att känna sig hotad och utsatt. Man projicerar sig själv på en spelkaraktär som man själv kontrollerar, mycket mer än man gör på en skådespelare som man passivt iakttar.
Prenumerera på bloggen
Håller med om spel. Läskigast blir dte också när sparpunkter är sällsynta och kontrollen lite bångstyrig och inte lämnar några rum för misstag.
Skulle dock vara kul att bli rädd för en film nån gång. Mår lite dåligt av Ben Affleck-rullar, men tror inte det räknas.
Håller med om spel, jag med.
Ja, spel är verkligen galet läskiga i jämförelse med film, jag har inte varit rädd för filmer på länge. Ett problem för mig är dessutom alla specialleffekter, man SER att det är ett datorgjort spöke osv. När man ser att det är konstgjort så är det inte läskigt. Ljud, skuggor och stämning däremot, det kan vara kusligt. Inte så att jag kissar på mig, men lite myskusligt.
Däremot blir jag bara förbannad på spel med bångstyriga kontroller. Men jag slutade spela Thief 3 på Shalebridge Cradle-banan för att jag helt enkelt inte vågade mer.
Tittar på den nu, not really impressed so far.
Okej, den var lite småkuslig på sina ställen faktiskt.
en annan tyckte ju att blair witch var riktigt obehaglig
