bleunt - för ditt eget bästa

Under bussfärden mot Stockholm skrek ett spädbarn under de sista femton minuterna eller så. Skrek, och skrek, och skrek. Tur att det var i slutet av resan. Hade den börjat i Gävle och fortfarande skrikit efter Uppsala skulle jag gå fram och fråga varför ungen skriker. Den vill ju något. Ungar skriker väl inte helt utan anledning? Eller? Jag vet inte. Hungrig? Trött? Byta blöja? Vad? Acceptera inte bara att den skriker. Du kanske kan ignorera det, men vi kan det inte. Det borde vara tvärtom.

När vi var framme i Stockholm var det samma visa i tunnelbanan. En 4-åring hade typ, tappat sin glass, eller något. Jag antar att föräldrarna inte köpte en ny, för att de skulle med tåget. Så ungen började skrika. Alltså, skrika. Så högt hon kunde. Hela tiden. Sjukt högt. Vi stod typ 30 meter bort och det lät ändå obehagligt högt.

I en perfekt värld skulle alla tunnelbaneresenärer samlas i en ring runt den lilla skrikande skitungen, och bara skrika och vråla henne rätt i ansiktet. AAAAAAAAAAAAAHHHHH!!! GILLAR DU DET HÄR? ÄR DET HÄR NORMALT FÖR DIG? ÄR DET SÅ HÄR DU TROR MÄNNISKOR BETER SIG? NEJ! Men nu lever vi inte i en perfekt värld, så alla bara ignorerade henne. Jag också. Föräldrarna också. Det suger.