bleunt - för ditt eget bästa

jag tror inte någon skrivit en dikt om dig
och jag tycker du förtjänar en
så här kommer den
om dig, om min barndomsvän
jag skriver den för att jag vill
och jag ska lära mig den utantill
om Björn

och, Björn
jag minns inte ditt skratt
bara hur du bar din katt
i en tass

hur du gick till attack
när någon satt på din plats
där du ville sitta
hur du kallade dom fitta

hur jag inte vågade titta
när din sköldpaddas skal började spricka
hur du satt där och pickade
med din kniv
det var ditt liv

vi var så olika vi två
för små för att förstå
men vi passade ändå
med naiva ögon blå
det var aldrig vad vi såg
utan vad vi hörde
som gav oss sår

ord från främmande barn
nog för att känna ett hat
tungornas hårda slag
tunga slag från din far
slagen var allt som fanns kvar
när vi plockade bort ett ögonblick var

alla vätskor från dig låter
dropp dropp dropp
ingen här runt om dig säger
stopp stopp stopp
utom jag
varenda dag
tills jag tror allt är bra
tills jag än en gång
ser dig hugga och dra
från en mittpunkt
till en säker sida
där du kan vila

Jag minns när jag såg honom någon gång 2005. I en främmande människas hem. Det var längesen han var min vän. Jag var inte ens någon han kände igen. Han hade bombajacka, svarta kängor och rakat skallen när jag såg honom i hallen.
Och jag ångrar att jag inte sa hej. Inte frågade om han mindes mig. Kanske var jag rädd för ett nej. Jag lämnade lägenheten utan att säga ett ord. Någon månad senare fick jag höra att Björn begått självmord.

halvvägs till efterblivet
två steg från det normala livet
en pojke lätt att underskatta
men smart nog att fatta
när du blir utskrattad
inte en av oss
inte en av dom
inte en av någon

avsluta plågan

blås ut lågan