Fuck MVG!
Det blir inte mycket bloggande. Jag hinner inte. För mycket skola.
Och det är lite lustigt, hur skola alltid lyckas skapa ångest. Hur jag än gör.
I högstadiet handlade det om att få tillräckligt bra betyg för att kunna söka vidare till gymnasiet. I gymnasiet handlade det om att gå i korridorer med människor. Något jag inte klarade av, och hoppade av efter ett år. Sen handlade det om Komvux, och betyg igen. Hade jag tillräckligt mycket närvaro för att få G i mina ämnen? Nej. IG och streck. För dålig närvaro. Ångest och oro. Var fortfarande inte kapabel att vistas bland folk i korridorer och klassrum. Skolkade mycket pga det. Sen på folkhögskolan handlade det bara om att jag hade svårt att ta mig ur de djupa spåren i leran. Jag var fast i ett skolkbeteende och stannade hemma. Ångest och oro över det med. Varje dag. IG och streck, för lite närvaro.
Nu handlar det om Komvux igen. Jag närvara på lektionerna. Gör bra ifrån mig på proven. Pluggar på riktigt och lämnar in uppgifter i tid. Betyg, inga problem. Närvaro, inga problem. Så allt är bra nu? Fri från ångest och oro? Fri från stress och press? Nej.
Så vad handlar ångesten om nu då? Jo, nu handlar det om vare sig jag ska lyckas prestera tre stycken MVG och två VG i slutbetygen eller inte. Helt sjukt. Kan jag inte bara vara nöjd med VG? Alla lärare som verkar fövänta sig MVG från mig. De vill. De hoppas. De tycker inte jag gör tillräckligt så fort jag gör något som är värt mindre än MVG. Och plötsligt blir VG = Dåligt. Jag pallar inte. Jag tänker skita i allt vad betyg heter.
Fuck MVG!
Och det är lite lustigt, hur skola alltid lyckas skapa ångest. Hur jag än gör.
I högstadiet handlade det om att få tillräckligt bra betyg för att kunna söka vidare till gymnasiet. I gymnasiet handlade det om att gå i korridorer med människor. Något jag inte klarade av, och hoppade av efter ett år. Sen handlade det om Komvux, och betyg igen. Hade jag tillräckligt mycket närvaro för att få G i mina ämnen? Nej. IG och streck. För dålig närvaro. Ångest och oro. Var fortfarande inte kapabel att vistas bland folk i korridorer och klassrum. Skolkade mycket pga det. Sen på folkhögskolan handlade det bara om att jag hade svårt att ta mig ur de djupa spåren i leran. Jag var fast i ett skolkbeteende och stannade hemma. Ångest och oro över det med. Varje dag. IG och streck, för lite närvaro.
Nu handlar det om Komvux igen. Jag närvara på lektionerna. Gör bra ifrån mig på proven. Pluggar på riktigt och lämnar in uppgifter i tid. Betyg, inga problem. Närvaro, inga problem. Så allt är bra nu? Fri från ångest och oro? Fri från stress och press? Nej.
Så vad handlar ångesten om nu då? Jo, nu handlar det om vare sig jag ska lyckas prestera tre stycken MVG och två VG i slutbetygen eller inte. Helt sjukt. Kan jag inte bara vara nöjd med VG? Alla lärare som verkar fövänta sig MVG från mig. De vill. De hoppas. De tycker inte jag gör tillräckligt så fort jag gör något som är värt mindre än MVG. Och plötsligt blir VG = Dåligt. Jag pallar inte. Jag tänker skita i allt vad betyg heter.
Fuck MVG!
Kommentarer
Trackback
