Lufia

Nu ska jag skriva en fånig text. En sån där text jag själv aldrig skulle läsa. Men jag skriver den inte för några läsare. Jag skriver den för mig själv, för att jag behöver. För Gabriella. Kanske för min familj. Kanske för vänner som känner sig minsta lilla berörda.

Lufia, vår vita sibiriska dvärghamster med kolsvarta pepparkornsögon är död.
Vi hittade henne i morse. Hon låg i spånet, utanför sitt garnfyllda pringlesrör och andades konstigt. Hon har varit sjuk de senaste fem dagarna. Trots att hon ätit och druckit normalt anar vi vad som håller på att hända. Hon dör nu.
Gabriella håller henne i sin hand. Hon ser ut att sova. Ögonen är stängda, men hon andas normalt nu. Vi tänker att hon kanske inte alls ska dö. Ändå sitter vi båda med tårar i ögonen och stirrar på henne, väntar. Jag går för att byta i hennes bur, som vi haft henne i medan hon var sjuk. Något hon inte haft något emot. Hon rycker till i Gabriellas hand. Hon dör nu, säger Gabriella.

Jag kommer och sätter mig bredvid. Idag finns det över en miljon saker att gråta för i världen. Vi väljer att gråta för en döende dvärghamster. En liten vit sibirisk dvärghamster som blev en så stor del av vår vardag. Vi hade henne aldrig i bur. Hon fick alltid springa fritt. Dygnet runt. Vi vill tro att den friheten gav henne ett lyckligt liv.
Ibland vaknade vi mitt i natten av att hon klättrade på oss. När vi lagade mat kom hon till köket. När hon ville upp stod hon nedanför soffa eller köksbänk, på bakbenen. Bar vi inte upp henne började hon hoppa, på bakbenen. När hon var busig ville hon brottas med våra fingrar. När hon började förlora mot det övermäktiga fingret tog hon till flykt. Men tre sekunder senare gav hon sig in i matchen igen, med sitt motståndarfinger i ett stadigt hamstergrepp mellan tassarna. Och ett försiktigt grepp om fingertoppen med tänderna.

Hon har charmat och överraskat våra gäster. En fritt springande hamster som ilar över golvet har underhållit besökare, och oss själva. Kanske har den friheten bidragit till en tidigare död än ett liv i bur hade resulterat i. Hon blev bara 1,5 år gammal, snittåldern är 2 år. Om så är fallet tycker jag ändå hennes fria och självständiga liv var värt det. Och jag tror hon uppskattat sitt fria liv mer än ett liv i bur. Och även vårt nästa djur kommer få ha ett fritt och självständigt liv.

Idag finns det över en miljon saker att skriva om i världen.
Jag väljer att skriva om vår lilla vita sibiriska dvärghamster Lufia, som dog idag.

71952_1201603294.jpg picture by bleunt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0