Jag är jesus
En text som jag publicerade på Lunarstorm 4 november, 2006.
Det var första delen ur en serie som beskriver vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka.
Jag är Jesus. Försöker sprida kärlekens budskap om blommor, regnbågar, myggfria sommarkvällar, doftsuddegummin och frimärken som smakar lite sött när man slickar på dem. Jag har långt hår, lite skägg och en beige morgonrock. Jag ska sprida ord till alla världens kalla mörka hörn om känslan av att för första gången någonsin verkligen uppskatta ett mjukt paket, och inte behöva fejka en lycklig uppsyn inför farmor. Känslan av att bara vara så glad över att du äntligen fick en tröja att bära när du vistas i dessa kalla mörka hörn.
Jag är Jesus. Och jag ska sprida kärlekens budskap på dagis, där barnen springer runt som små byggklossar som en dag ska sätta grunden för samhällets murar och skydda oss från allt det andra. Som smaklösa frimärken. Eller frimärken man inte måste slicka på över huvud taget. Jag bär sandaler, min far är Gud. Och jag ska frälsa små blonda lintottar med snoriga nosar och färgglada POKéMON-tröjor som verkligen får mig att tro att min pappas största misstag var att glömma att skapa en Pikachu på den fjärde dagen, och får mig att tacka japanerna för att dom äntligen, efter tusentals år tagit saken i egna händer och skapat alla djur Gud glömde.
Jag kliver självsäkert in i dagiset, lukten av varm välling blandat med varma bajsblöjor dansar tryckare med mina näshår, och kombinerat med alla fyra teletubbiegosedjur tror jag det utlöste en sorts LSD-tripp i mitt huvud. Jag kliver med säkra steg in i lekrummet och börjar predika. Två ungar som snurrar i repstegen ger mig några sparkar som känns personliga. Jag känner mig kränkt, även om jag vet att det inte var meningen, även om jag vet att det inte var illa menat. Även om de små söta blåmärkena efter sparkarna liksom bildade hjärtan, och ett till och med verkade försöka stava ordet "kram", så känner jag mig kränkt.
Som när man glömt sina kläder i maskinen i tvättstugan, och när man springer dit med hjärtat i halsgropen och ser att personen med tiden efter dig har tagit ut dina kläder ur maskinen. En främling, har rört dina kläder. Dina strumpor, dina underkläder. Även om det inte är något illa menat, även om den potentiellt perversa personen inte alls runkat med mina kalsonger omsorgsfullt lindade runt sin hårda kuk så kan jag inte låta bli att känna något varmt och kladdigt... Och alltid misstänka...
När dagisbarnen slutligen fått mig att krypa ihop gråtande i fosterställning i kuddhörnan rusar en dagismamma mot mig och skriker åt mig att jag inte får ta på barnen. De ber mig sluta röra barnen. Paranoida dagismammor som är övertygade om att alla män med både sexualidrift och barn i sin närhet bevisat är pedofiler med borttappade kattungar i skogen, ballonger i källaren och fickorna fulla av godis. "Stick ner fickorna och ta en klubba, lille Niklas", säger männen och ler för de vet att det är hål i fickorna, och de bär inga kalsonger. Att sprida kärlekens budskap till barn visade sig senare vara något som gav mig 2 års psykvård på sluten anstalt.
Det var första delen ur en serie som beskriver vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka.
Jag är Jesus. Försöker sprida kärlekens budskap om blommor, regnbågar, myggfria sommarkvällar, doftsuddegummin och frimärken som smakar lite sött när man slickar på dem. Jag har långt hår, lite skägg och en beige morgonrock. Jag ska sprida ord till alla världens kalla mörka hörn om känslan av att för första gången någonsin verkligen uppskatta ett mjukt paket, och inte behöva fejka en lycklig uppsyn inför farmor. Känslan av att bara vara så glad över att du äntligen fick en tröja att bära när du vistas i dessa kalla mörka hörn.
Jag är Jesus. Och jag ska sprida kärlekens budskap på dagis, där barnen springer runt som små byggklossar som en dag ska sätta grunden för samhällets murar och skydda oss från allt det andra. Som smaklösa frimärken. Eller frimärken man inte måste slicka på över huvud taget. Jag bär sandaler, min far är Gud. Och jag ska frälsa små blonda lintottar med snoriga nosar och färgglada POKéMON-tröjor som verkligen får mig att tro att min pappas största misstag var att glömma att skapa en Pikachu på den fjärde dagen, och får mig att tacka japanerna för att dom äntligen, efter tusentals år tagit saken i egna händer och skapat alla djur Gud glömde.
Jag kliver självsäkert in i dagiset, lukten av varm välling blandat med varma bajsblöjor dansar tryckare med mina näshår, och kombinerat med alla fyra teletubbiegosedjur tror jag det utlöste en sorts LSD-tripp i mitt huvud. Jag kliver med säkra steg in i lekrummet och börjar predika. Två ungar som snurrar i repstegen ger mig några sparkar som känns personliga. Jag känner mig kränkt, även om jag vet att det inte var meningen, även om jag vet att det inte var illa menat. Även om de små söta blåmärkena efter sparkarna liksom bildade hjärtan, och ett till och med verkade försöka stava ordet "kram", så känner jag mig kränkt.
Som när man glömt sina kläder i maskinen i tvättstugan, och när man springer dit med hjärtat i halsgropen och ser att personen med tiden efter dig har tagit ut dina kläder ur maskinen. En främling, har rört dina kläder. Dina strumpor, dina underkläder. Även om det inte är något illa menat, även om den potentiellt perversa personen inte alls runkat med mina kalsonger omsorgsfullt lindade runt sin hårda kuk så kan jag inte låta bli att känna något varmt och kladdigt... Och alltid misstänka...
När dagisbarnen slutligen fått mig att krypa ihop gråtande i fosterställning i kuddhörnan rusar en dagismamma mot mig och skriker åt mig att jag inte får ta på barnen. De ber mig sluta röra barnen. Paranoida dagismammor som är övertygade om att alla män med både sexualidrift och barn i sin närhet bevisat är pedofiler med borttappade kattungar i skogen, ballonger i källaren och fickorna fulla av godis. "Stick ner fickorna och ta en klubba, lille Niklas", säger männen och ler för de vet att det är hål i fickorna, och de bär inga kalsonger. Att sprida kärlekens budskap till barn visade sig senare vara något som gav mig 2 års psykvård på sluten anstalt.
Kommentarer
Trackback
