Små jävla bortskämda lipsillar
Jag förstår mig inte på människor som spiller sina tårar över småsaker. Jag förstår inte hur man "väljer" vad man ska gråta över, och vad man inte ska gråta över. Om någon nära anhörig dör, då förstår jag gråtande. Jag förstår det även om ett husdjur man vuxit upp med dör, eller om man känner medlidande för någon annans sorg.
Men jag förstår inte när man gråter över en film. Det är på låtsas. Alla vuxna människor vet att det är på låtsas. Ändå lyckas vi undermedvetet ignorera det faktum att det är skådespelare som följer ett manus. Är det kanske samma tänk som idkas av religiösa anhängare? Man vet att Dr. Shepherd inte är verkligen, ändå gråter man över Grey's Anatomy. Ändå blir man känslomässigt engagerad, precis som med Gud.
Men artikeln jag länkade till tar ändå priset. Hon gråter över att Alexander Rybak inte kommer och spelar där hon bor. Tänk på det ett tag. Tänk på att hon inte är mer härdad än så, och att Det är en tillräckligt hemsk upplevelse för att hon ska börja gråta. Är det verkligen så dramatiskt för henne?
"Alexander Rybaks inställda spelning väcker starka känslor hos de värmländska fansen."
Starka känslor? Verkligen? Kärlek ska väcka starka känslor. Folkmord och krig ska väcka starka känslor. Orättvisor, våld, hat och politik ska väcka starka känslor. En inställd konsert med någon man inte ens visste fanns för tre månader sedan ska inte väcka "starka känslor". Vad är det med oss? Var är våra prioriteringar?
"– Han är min största idol. Jag får försöka leva med det här."
Om din största idol är någon vars karriär NYSS startade, då hoppas jag verkligen du lyckas leva med det här. Och jag hoppas du lyckas leva vidare när du möter en riktig motgång i livet.
"Linneas mamma Majken Traxler berättar att dottern rivit ner sina planscher på Rybak och att skivan numera ligger underst i skivhögen."
Största idol, var det? Sen fortsätter den bortskämda lipsillens mamma att läxa upp Rybak, och förklarar att man inte gör så här. Som om det verkligen är han som bestämmer, som om de är viktiga, som om han inte har ett skäl.
Jag förstår inte vad folk gråter över.
"Var är våra prioriteringar?"
Åt helvete.
"Och jag hoppas du lyckas leva vidare när du möter en riktig motgång i livet."
Folk som gnäller om sånt här har troligen aldrig varit med om något riktigt omskakande. Stackars dem när det väl händer.
"arlstadbon Linnea Traxler, 13"
Nyckelordet är 13! Finns säkert någon biologisk förklaring till att små-tjejjer (framför allt) idoliserar vissa musiker eller skådisar och beter sig som idioter.
Och det är väl iofs ganska bra på ett sätt om det värsta en 13-åring gråter över är en artist. Såklart kommer hon bli tuffare med åren och få perspektiv.
Och att man gråter över film, har inte det med att man relaterar till sina egna upplevelser och minns sina egna minnen? (jag grät i en svag stund åt en Brother Ali-låt är jag en fetta nu eller? ;)
Haha, jadu, folk är som dom är. Jag tror det där med att beröras känslomässigt av filmer helt enkelt är för att vi är lite dumma som varelser, precis som hundar som kan skälla på andra hundar på tv så är det delar av oss som faktiskt inte förstår att det inte är på riktigt, handlar ju inte bara om att gråta, utan även när man blir irriterad eller så över något som händer i en film, eller vadsomhelst.
"jag grät i en svag stund åt en Brother Ali-låt"
BÖÖÖG! ;)
Jag förstår precis, och har känt samma. Men jag tror inte det går att skylla på i fall som Grey's Anatomy eller Alexander Rybak. Nostalgi är ju mäktigt, det förstår jag.
Och inte bara 13-åringar gråter över sånt, tyvärr. =/
Idag grät jag en halvtimme i bilen. Haha. Hade haft en skitmorron, hade PMS och grät för att mina föräldrar är så underbara. Bara sådär. Haha, jag är vrickad, men du vet att jag gråter åt filmer och så. Sån är jag.
Jag kan erkänna att jag nog skulle fälla tårar om det visade sig att Depeche eller NIN skulle ställa in på Arvika i sommar. Det är nog min enda chans att se NIN och förmodligen en av de sista chanserna att se Depeche. Plus att jag jobbat häcken av mig för att kunna åka dit.
Dessutom grinar jag när djur eller barn dör i filmer. Men det är inte just för att jag tror på det, utan mer för att det någon gång hänt på riktigt. Det gör mig grymt arg och ledsen. Fjantigt va?! :D
Jag blev lite ledsen när Metallica ställde in i Mars när vi satt där i Globen.
Dock sa dom att dom skulle komma tillbaka i maj så det var ingen större fara!
Det fula i hela den här grejen är egentligen inte att en 13åring grinar lite över en skitsak, jag menar, 13åringar gör sånt. Det fula är att deras jävla morsa låter dom ställa upp i intervjuver och shit pga. en sån här sak? :D Mediakåt morsa är INTE okej.
En del filmer kan man gråta över tyvärr fast man vet att allt är inspelat med mera, när nån dör och man kopplar det till nån anhörig. Hur skulle det kännas om han eller hon gick bort nu på ett sånt här sätt m.m, det kan skapa känslor hos mig. Jag har en katt på 16år och när djur är inblandat så kan jag också bli väldigt ledsen för jag vet hur mycket jag kommer sakna min katt när han går bort efter alla dessa år vi har varit tillsammans. Det är min anledning till att gråta till filmer ibland.
Hah, vilken grej att skriva om i tidningen ens
