Förståndshandikappad är ett långt ord
En bit framför mig sitter en man i 50-årsåldern. Iklädd svarta mjukisbyxor, sandaler, svart t-shirt med en indian på och stor jacka med camouflagemönster. Av hans klädsel och sätt att röra sig på att döma, är han lätt förståndshandikappad.
Efter någon minut reser han sig och går på toa.
Därefter kommer en kvinna runt 40 år gammal. Hon försöker öppna dörren, men upptäcker att den är låst. Hon tar ett steg bakåt, tittar upp ovanför dörren. Tar ett steg framåt igen och drar i handtaget än en gång. Väl försäkrad om att dörren verkligen är låst och toaletten verkligen är upptagen sätter hon sig ner och väntar. Två minuter senare kommer den lätt förståndshandikappade mannen ut och sätter sig två platser från den nödiga kvinnan. Jag förväntar mig att hon ska resa sig för att gå på toaletten, men i stället sitter hon och tittar på mannen i cirka fem sekunder. Därefter reser hon sig, och går hela vägen tillbaka till sin ursprungliga plats, och sätter sig.
Jag tycker inte synd om mannen. Jag tycker aldrig synd om förståndshandikappade människor, dom tillhör ofta dom lyckligaste människorna jag mött. Jag ser sällan människor le lika mycket som jag ser förståndshandikappade människor le och skratta. Däremot tycker jag verkligen, verkligen synd om kvinnan som inte kan gå på toaletten efter att en lätt förståndshandikappad man i 50-årsåldern varit där inne. Och jag tycker synd om hennes höga häst, som nog kommer bli kissad på ryggen när kvinnan inte kan hålla sig längre.
Efter någon minut reser han sig och går på toa.
Därefter kommer en kvinna runt 40 år gammal. Hon försöker öppna dörren, men upptäcker att den är låst. Hon tar ett steg bakåt, tittar upp ovanför dörren. Tar ett steg framåt igen och drar i handtaget än en gång. Väl försäkrad om att dörren verkligen är låst och toaletten verkligen är upptagen sätter hon sig ner och väntar. Två minuter senare kommer den lätt förståndshandikappade mannen ut och sätter sig två platser från den nödiga kvinnan. Jag förväntar mig att hon ska resa sig för att gå på toaletten, men i stället sitter hon och tittar på mannen i cirka fem sekunder. Därefter reser hon sig, och går hela vägen tillbaka till sin ursprungliga plats, och sätter sig.
Jag tycker inte synd om mannen. Jag tycker aldrig synd om förståndshandikappade människor, dom tillhör ofta dom lyckligaste människorna jag mött. Jag ser sällan människor le lika mycket som jag ser förståndshandikappade människor le och skratta. Däremot tycker jag verkligen, verkligen synd om kvinnan som inte kan gå på toaletten efter att en lätt förståndshandikappad man i 50-årsåldern varit där inne. Och jag tycker synd om hennes höga häst, som nog kommer bli kissad på ryggen när kvinnan inte kan hålla sig längre.
Kommentarer
Trackback
