Kan man älska ett foster?

Det är många unga mammor nu för tiden. Många gravida också. Och alla säger att de älskar sina foster. Och jag tycker det låter så dumt att älska något som inte har en personlighet (personlighet, inte beteende) och som man inte känner och aldrig har mött. Men jag förstår ju varför det är så. Mammor måste vara biologiskt programmerade älska och värna om sina nyfödda. Men kan man verkligen kalla det riktig kärlek när det bara är biologiskt programmerat?

Visst, all kärlek är till viss mån biologiskt programmerad. En man som blir kär i en kvinna är också biologiskt påverkad. Men en man som faller för en kvinna han inte känner, som bara attraheras av kvinnans yttre och inte kan något om hennes personlighet, visst kan man ifrågasätta om den enbart fysiska attraktionen verkligen är äkta kärlek? Är det inte bara biologiskt programmerade djuriska lustar?

Jag hävdar att man måste känna individen för att kunna älska den mer än bara biologiskt.
Därför är kärlek för ett ofött foster inte mer än programmerad mekanisk kärlek, precis som kärlek vid första ögonkastet.
Och det är något som alla mammor har väldigt svårt att acceptera, men ändå inte kan argumentera emot.

Finns det något skäl förutom det biologiskt programmerade att älska ett ofött foster?
Och varför ser dessa mammor det som en förolämpning när man säger att det är biologiskt programmerad kärlek?
Är den kärleken mindre ädel och vacker än kärlek som även baseras på psykologi? (Det vill säga personlighet)

Kommentarer
Postat av: Anonym

Men hur är det då med dom som adopterar? Dom älskar också sitt barn innan dom träffar barnet?

2008-08-03 @ 00:47:53
Postat av: Ajlin

Din blogg hamnar bland mina favoriter. Jag älskar ditt sätt att tänka, din skarpa, kritiska hjärna. Och sätter du får ner det i text. Makalöst.

2008-08-03 @ 12:03:52
URL: http://ajlin.blogg.se/
Postat av: bleunt

Ajlin: Men tack så mycket! :)



Anonym: Hur skulle det vara annorlunda? Jag menar inte att man måste vara biologiskt anknuten till barnet, bara biologiskt programmerad. Du kunde lika gärna fråga varför en pappa älskar barnet. Samma sak med varför vi älskar husdjur. Vi är programmerade till att ta hand om, och våra hjärnor är till och med designade att värna extra för infantila drag som hög panna och stora ögon.

2008-08-03 @ 14:34:33
Postat av: Lovis

Här är jag igen! :P

Men som mamma tänkte jag att jag faktiskt nog ändå kan inflika något om detta inlägg.

Det man känner för det ofödda fostret är otroligt starkt. Men jag vet inte om jag ens skulle sträcka mig så långt som att kalla det kärlek. Mer som beskydd. En instinkt att värna om det ofödda barnet.

Inte förän barnet väl kommit ut så skulle jag vilja kallad et kärlek. För det är, på riktigt, som att bli träffad av blixten. Den kärleken är dock i stort sätt enbart biologisk. Dessutom har man ju under graviditeten förberett sig på att älska vad som än skulle komma ut.

Men inte förän senare kan man väl kalla det för riktig kärlek. Som den man känner för någon man blir kär i.

Dock är det där med kärlek till barn en jävligt känslig sak, inget man helst ska prata negativt om. Eller egentligen är allt inom föräldrarskap tabu. :l

2008-09-12 @ 20:17:44
URL: http://livetenligtlovis.blogg.se/
Postat av: bleunt

"Dock är det där med kärlek till barn en jävligt känslig sak, inget man helst ska prata negativt om."



Ja, när man säger att det är biologiskt programmerad kärlek tas det oftast emot negativt. Alla vill att deras barn ska vara speciellt, och relationen ska betyda något. "Programmerad" är ett fult ord. Det blir kliniskt och känslolöst. Men vi är ju programmerade att älska vår partner också. Där spelar dock annat roll också, som får det att kännas mer "ädelt".

2008-09-12 @ 21:02:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0