bleunt - för ditt eget bästa

Jag är inte mycket för tv-serier. Men efter att flickvännen tjatat på att jag ska se Walking Dead tog jag mig tid att kolla på första avsnittet. Walking Dead är en amerikansk serie som handlar om varför vi inte längre använder hästar som transporteringsmedel. Zombies vill inte äta bilar. Bilar vinner, och den amerikanska romantiserade bilden av hästar blir uppäten av zombies.

Slut.

Så, igår fick vi veta nomineringarna för årets gala. Nu ska jag börja se dem alla, försöka gissa vilka som vinner, och sedan sitta uppe hela natten och följa showen.

Actor in a Leading Role

• Javier Bardem in “Biutiful”
• Jeff Bridges in “True Grit”
• Jesse Eisenberg in “The Social Network”
• Colin Firth in “The King's Speech”
• James Franco in “127 Hours”

Actor in a Supporting Role

• Christian Bale in “The Fighter”
• John Hawkes in “Winter's Bone”
• Jeremy Renner in “The Town”
• Mark Ruffalo in “The Kids Are All Right”
• Geoffrey Rush in “The King's Speech”

Actress in a Leading Role

• Annette Bening in “The Kids Are All Right”
• Nicole Kidman in “Rabbit Hole”
• Jennifer Lawrence in “Winter's Bone”
• Natalie Portman in “Black Swan”
• Michelle Williams in “Blue Valentine”

Actress in a Supporting Role

• Amy Adams in “The Fighter”
• Helena Bonham Carter in “The King's Speech”
• Melissa Leo in “The Fighter”
• Hailee Steinfeld in “True Grit”
• Jacki Weaver in “Animal Kingdom”

Animated Feature Film

• “How to Train Your Dragon” Chris Sanders and Dean DeBlois
• “The Illusionist” Sylvain Chomet
• “Toy Story 3” Lee Unkrich

Art Direction

• “Alice in Wonderland”
  Production Design: Robert Stromberg; Set Decoration: Karen O'Hara
• “Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1”
  Production Design: Stuart Craig; Set Decoration: Stephenie McMillan
• “Inception”
  Production Design: Guy Hendrix Dyas; Set Decoration: Larry Dias and Doug Mowat
• “The King's Speech”
  Production Design: Eve Stewart; Set Decoration: Judy Farr
• “True Grit”
  Production Design: Jess Gonchor; Set Decoration: Nancy Haigh

Cinematography

• “Black Swan” Matthew Libatique
• “Inception” Wally Pfister
• “The King's Speech” Danny Cohen
• “The Social Network” Jeff Cronenweth
• “True Grit” Roger Deakins

Costume Design

• “Alice in Wonderland” Colleen Atwood
• “I Am Love” Antonella Cannarozzi
• “The King's Speech” Jenny Beavan
• “The Tempest” Sandy Powell
• “True Grit” Mary Zophres

Directing

• “Black Swan” Darren Aronofsky
• “The Fighter” David O. Russell
• “The King's Speech” Tom Hooper
• “The Social Network” David Fincher
• “True Grit” Joel Coen and Ethan Coen

Documentary (Feature)

• “Exit through the Gift Shop” Banksy and Jaimie D'Cruz
• “Gasland” Josh Fox and Trish Adlesic
• “Inside Job” Charles Ferguson and Audrey Marrs
• “Restrepo” Tim Hetherington and Sebastian Junger
• “Waste Land” Lucy Walker and Angus Aynsley

Documentary (Short Subject)

• “Killing in the Name” Nominees to be determined
• “Poster Girl” Nominees to be determined
• “Strangers No More” Karen Goodman and Kirk Simon
• “Sun Come Up” Jennifer Redfearn and Tim Metzger
• “The Warriors of Qiugang” Ruby Yang and Thomas Lennon

Film Editing

• “Black Swan” Andrew Weisblum
• “The Fighter” Pamela Martin
• “The King's Speech” Tariq Anwar
• “127 Hours” Jon Harris
• “The Social Network” Angus Wall and Kirk Baxter

Foreign Language Film

• “Biutiful” Mexico
• “Dogtooth” Greece
• “In a Better World” Denmark
• “Incendies” Canada
• “Outside the Law (Hors-la-loi)” Algeria

Makeup

• “Barney's Version” Adrien Morot
• “The Way Back” Edouard F. Henriques, Gregory Funk and Yolanda Toussieng
• “The Wolfman” Rick Baker and Dave Elsey

Music (Original Score)

• “How to Train Your Dragon” John Powell
• “Inception” Hans Zimmer
• “The King's Speech” Alexandre Desplat
• “127 Hours” A.R. Rahman
• “The Social Network” Trent Reznor and Atticus Ross

Music (Original Song)

• “Coming Home” from “Country Strong” Music and Lyric by Tom Douglas, Troy Verges and Hillary Lindsey
• “I See the Light” from “Tangled” Music by Alan Menken Lyric by Glenn Slater
• “If I Rise” from “127 Hours” Music by A.R. Rahman Lyric by Dido and Rollo Armstrong
• “We Belong Together” from “Toy Story 3" Music and Lyric by Randy Newman

Best Picture

• “Black Swan” Mike Medavoy, Brian Oliver and Scott Franklin, Producers
• “The Fighter” David Hoberman, Todd Lieberman and Mark Wahlberg, Producers
• “Inception” Emma Thomas and Christopher Nolan, Producers
• “The Kids Are All Right” Gary Gilbert, Jeffrey Levy-Hinte and Celine Rattray, Producers
• “The King's Speech” Iain Canning, Emile Sherman and Gareth Unwin, Producers
• “127 Hours” Christian Colson, Danny Boyle and John Smithson, Producers
• “The Social Network” Scott Rudin, Dana Brunetti, Michael De Luca and Ceán Chaffin, Producers
• “Toy Story 3” Darla K. Anderson, Producer
• “True Grit” Scott Rudin, Ethan Coen and Joel Coen, Producers
• “Winter's Bone" Anne Rosellini and Alix Madigan-Yorkin, Producers

Short Film (Animated)

• “Day & Night” Teddy Newton
• “The Gruffalo” Jakob Schuh and Max Lang
• “Let's Pollute” Geefwee Boedoe
• “The Lost Thing” Shaun Tan and Andrew Ruhemann
• “Madagascar, carnet de voyage (Madagascar, a Journey Diary)” Bastien Dubois

Short Film (Live Action)

• “The Confession” Tanel Toom
• “The Crush” Michael Creagh
• “God of Love” Luke Matheny
• “Na Wewe” Ivan Goldschmidt
• “Wish 143” Ian Barnes and Samantha Waite

Sound Editing

• “Inception” Richard King
• “Toy Story 3” Tom Myers and Michael Silvers
• “Tron: Legacy” Gwendolyn Yates Whittle and Addison Teague
• “True Grit” Skip Lievsay and Craig Berkey
• “Unstoppable” Mark P. Stoeckinger

Sound Mixing

• “Inception” Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo and Ed Novick
• “The King's Speech” Paul Hamblin, Martin Jensen and John Midgley
• “Salt” Jeffrey J. Haboush, Greg P. Russell, Scott Millan and William Sarokin
• “The Social Network” Ren Klyce, David Parker, Michael Semanick and Mark Weingarten
• “True Grit” Skip Lievsay, Craig Berkey, Greg Orloff and Peter F. Kurland

Visual Effects

• “Alice in Wonderland” Ken Ralston, David Schaub, Carey Villegas and Sean Phillips
• “Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1” Tim Burke, John Richardson, Christian Manz and Nicolas Aithadi
• “Hereafter” Michael Owens, Bryan Grill, Stephan Trojansky and Joe Farrell
• “Inception” Paul Franklin, Chris Corbould, Andrew Lockley and Peter Bebb
• “Iron Man 2” Janek Sirrs, Ben Snow, Ged Wright and Daniel Sudick

Writing (Adapted Screenplay)

• “127 Hours” Screenplay by Danny Boyle & Simon Beaufoy
• “The Social Network” Screenplay by Aaron Sorkin
• “Toy Story 3” Screenplay by Michael Arndt; Story by John Lasseter, Andrew Stanton and Lee Unkrich
• “True Grit” Written for the screen by Joel Coen & Ethan Coen
• “Winter's Bone” Adapted for the screen by Debra Granik & Anne Rosellini

Writing (Original Screenplay)

• “Another Year” Written by Mike Leigh
• “The Fighter” Screenplay by Scott Silver and Paul Tamasy & Eric Johnson;
  Story by Keith Dorrington & Paul Tamasy & Eric Johnson
• “Inception” Written by Christopher Nolan
• “The Kids Are All Right” Written by Lisa Cholodenko & Stuart Blumberg
• “The King's Speech” Screenplay by David Seidler

Jag är en sucker för melodier som är enkla men ändå har tillräckligt med djup för att jag inte ska tröttna. Det är lätt att göra simpla svängiga melodier som man tröttnar på efter halva låten. Det är lätt att göra en överproducerad låt som slänger allt den har i dina öron. Men att komponera något oerhört vackert med så lite medel som möjligt är ett sant konststycke.

En av världens främsta melodier som gestaltar vad jag menar är Vangelis "La Petite Fille De La Mer". Med väldigt små medel lyckas han förmedla en oerhört stämningsfull och vacker melodi -- som håller, och är lika vacker första gången man hör den som den hundrade gången man hör den. Vangelis verk känner ni nog igen från till exempel Bladerunner, så ni förstår vilken skicklig minimalist han är.



Ta alltså en av världens vackraste melodier, och blanda med en av mina favoritartister -- Sole. Resultatet är en mix som är svår att slå. Den klingande minimalistiska melodin blandas med en väldigt grundläggande hiphop-produktion, och på det läggs Soles angelägna lyrik. Texten rimmar inte. Det finns inga verser. Det finns ingen refräng. Det finns nästan ingen grundläggande struktur som låtar vanligtvis vilar på. Men hans rappande lyckas ändå passa perfekt in i både melodin såväl som beaten. Det är sättet han liksom trycker fram orden, hårt och angeläget. Det är enkelt. Det är bra. Det är världens bästa låt.

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #2:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #3:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #4:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #5:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #6:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #7:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #8:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #9:

Jag har satt ihop en lista över de 10 bästa låtarna NÅGONSIN.
Varje dag tänker jag räkna ner en placering.

Idag, placering #10:

Jag gillar inte sajter som Tjuvlyssnat. Jag tror inte på det som skrivs där. Folk kan hitta på vad som helst. Men när jag skriver om något, då kan ni lita på att det är sant. För ni vet vem jag är.

ICA-butiken här i Sätra har bananer åt barn som handlar med sina föräldrar. De ligger på ett fat i fruktavdelningen, alldeles vid ingången. Där hörde jag nyss följande:

Barn: Jag vill ha en banan!
Pappa: Ska du verkligen fylla magen med frukt när vi ska äta pizza jättesnart?

(Klicka för att förstora)

Jag har aldrig försökt recensera en film på riktigt förut.
Men någon gång ska väl vara den första.

Igår kväll såg vi Black Swan -- en av förra årets mest hypade filmer. Och när jag säger hype menar jag inte enorm PR-budget och affischer vid varje busshållplats. Nej, jag menar hype inom filmentusiasterna lilla community. Word to mouth. Black Swan är nämligen regisserad av Darren Aronofsky, som även givit oss Requiem for a Dream, The Fountain och nyligen The Wrestler. Jag var själv lite hypad. Även om jag tycker Requiem for a Dream är sjukt överskattad så gillade jag verkligen The Wrestler.

Jag var lite osäker på vad jag hade att vänta mig av Black Swan. Jag var inte riktigt säker på vad den skulle försöka vara. En thriller? Drama? Skräck? Det visade sig vara lite av varje, men mindre skräck än jag trodde. Till och med Natalie Portmans förvandling tog upp mindre plats än jag förväntat mig. När förvandlingen tog upp lyckades man ändå göra det med en lagom dos obehag, medan skräckscenerna inte alls hanterades lika bra.

Innan vi började titta på filmen sa jag att jag skulle stänga av skiten om den innehöll pop-up scares. För er som inte vet vad jag menar med pop-up scares, så är det när filmen helt enkelt slänger fram något plötsligt i ansiktet på dig för att försöka skrämmas. Gärna till tonerna av plötsliga hårda stråkar, och ett skrik. Och gissa vad, Black Swan har sin beskärda del av dessa otroligt billiga och irriterande moment. Det är ett så billigt, amatörmässiga och unket sätt att skrämma publiken. Jag hatar pop-up scares, men fortsatte ändå titta.

När filmen inte plötsligt hoppade fram bakom ett hörn och skrek OGABOOGABOO lyckades den faktiskt bygga upp en obehaglig stämning. Om Aronofsky bara vågat lita på den stämningen hade han sluppit tillämpa pop-up scares, och slutresultatet skulle varit en bättre film. Men filmen handlar som sagt inte bara om skräck, utan har även en hel del inslag av drama och thriller. Natalie Portmans karaktär försöker bryta loss från sitt timida och pryda inre, för att på ett naturligt och okonstlat sätt kunna framföra sitt uppträdande som den svarta svanen i baletten Svansjön.

Mannen som försöker locka fram hennes inre svarta svan är framträdandets producent, och han gör det med hjälp av riktigt krystad dialog. Det låter helt enkelt inte bra, och det är inget jag anklagar skådespelaren i sig för. Det går nog inte att göra bättre ifrån sig med materialet skådespelarna fick att jobba med. Det är som att personen som skrivit dialogerna försökt få meningarna att falla naturligt genom att klämma in ordet "fucking" lite här och där helt slumpmässigt och omotiverat. Det blir helt enkelt väldigt syntetiskt och fejk.

Natalie Portman gör dock ett riktigt bra framträdande genom hela filmen, även om det ibland känns lite som att hon hela tiden framför scenen i Star Wars: Episode III, där hon med gråt i rösten talar om för Anakin att "you're breaking my heart". Men utan att egentligen någonsin överagera. Mila Kunis däremot är nästan helt meningslös för storyn, och är fast med en ganska endimensionell karaktär vars enda motivering är att sno Portmans roll i framträdandet. Jag blev besviken, eftersom jag trodde det skulle vara lite mer dynamik mellan de två. Att Kunis skulle vara yang till Portmans yin. Då är Portmans relation till mamman mer på det viset, som har mycket mer djup och kontraster för publiken att analysera och tolka.

Jag gillar verkligen grundpremissen i Black Swan. Jag gillar den kafkaeska förvandlingsberättelsen som -- även om den tar upp för lite plats i början av filmen -- avslutas på ett fantastiskt sätt. Jag gillar även de små detaljerna som Aronofsky lämnar åt publiken att själva tolka, som det genomgående spegeltemat som influerar nästan alla filmens teman. Eller hur Portmans sårbarhet hela tiden gör sig fysiskt påmind i form av ständiga små skärsår på fingrarna. Filmen förklarar väldigt lite, och kräver mycket tålamod från publiken. Ett tålamod jag från början inte hade, men som jag sedan insåg att jag var tvungen att införskaffa och bara följa med strömmen. Man är helt enkelt tvungen att lita på berättandet, även om alla frågor aldrig får uppenbara svar. Och det är bra.

Men tyvärr dras filmens positiva aspekter ner av dess lika många negativa. Krystade dialoger. Billigt effektsökeri i form av pop-up scares. Endimensionella karaktärer. Alldeles för många "nu händer något som är extremt väsentligt för storyn, men OOOOJ det var bara en dröm/illusion". Alla dessa ingredienser gör så att jag tyvärr lämnar filmen med en lite besviken eftersmak.

Filmen är inte dålig, bara aningen överhypad. Och det är väl egentligen inget man ska låta filmen själv ansvara för, men det är svårt att låta bli. Däremot är det en film som kanske är bättre andra gången man ser den. Tyvärr har jag ingen lust att se den igen, även om de sista 10-15 minuterna var ganska fantastiska. Black Swan får betyg 6/10 av mig. Det är en helt OK film, som går miste om mycket potential. Men om Natalie Portman vinner en Oscar för sin roll tänker jag faktiskt inte bua.  

Från en artikel på Sverigesradio.se:

"Inte på hundra år har så få människor dött på de svenska vägarna som 2010.  Det visar Trafikverkets preliminära olyckssiffror."

Så år 1911 dog det fler människor på de svenska vägarna än det gjorde år 2010? Hur är det möjligt? Fanns det ens någon biltrafik att tala om på vägarna då? Och hur fort åkte de egentligen? Eller krockade folk sina hästar? Jag har tänkt och funderat på om jag missförstått det hela. Hur tusan kunde det dö fler människor på våra vägar för 100 år sedan?! Räknar man de som promenerade och föll ihop döda i kolera?

Meatwad? (Aqua Teen Hunger Force)     Krang? (Teenage Mutant Ninja Turtles)