bleunt - för ditt eget bästa

I augusti hålls vanligtvis Scribble Jam - världens förmodligen största hiphop-festival. Scribble Jam har varit platsen där artister tävlar mot varandra inom hiphoppens olika element, och självklart har freestylingen varit huvudfokus. Man kan säga att det var hiphop-OS.

Men nu är det slut, och 2008 var sista året för Scribble Jam.
Det är inte längre relevant. Kanske för att det var ett sätt för oetablerade artister att synas. Ett sätt att få ut sitt namn och skapa lite hype. Det är något som helt enkelt inte längre behövs nu när internet gör det så lätt.

Men innan MySpace, iTunes och Spotify var Scribble Jam en samlingsplats för okända rappare som ville skapa sig ett namn. Freestyling har aldrig legat mig varmt om hjärtat, men jag kan ändå finna det underhållande. Bara man tar det för vad det är - ytliga dissar och småvitsiga skämt.

År 2000 hette vinnaren Sage Francis. Året innan hade han redan vunnit Superbowl Battle. I keps, peruk, solglasögon och Metallica-t-shirt kom den vita, konstiga, okända poeten från Rhode Island och ägde hela undergroundscenen verbalt på deras egen hemmaplan. Sage gillade aldrig freestyleattityden. Han gav inget för alla bögskämt och rimmande mammadissar. Ändå vann han.

Det var början på något stort. Anticon plockade upp Sage Francis och hjälpte honom släppa ett av de mest legendariska indiehiphop-släppen - Personal Journals. Sage Francis, som föredrog spoken word och poetry slams framför barnslig freestyling, slog under en show sönder bucklan han vann på Scribble Jam. Mitt på scenen. Framför publiken.

Och därför uppmärksammar jag att Scribble Jam - ett evengemang som hjälpte en av mina favoriter - nu inte längre existerar. Sorry till alla 95% av läsare som inte kunde bry sig mindre om hiphop. ;)



Sage - specialist på att avsluta motståndarens lines.

Kollade på Nightrider för ett par kvällar sedan. Det handlade om Michael Knights onde dubbelgångare som kör en stor läskig lastbil. Det var så klart Hasselhoff själv som spelade sin onde dubbelgångare, men för att skilja den gode Michael Knight från den onde hade man givit den onde Michael Knight lite skägg. Genialt!


Evul!                                                        Snel!

I dag länkade en 16-åring mig till Kenya-låten. Det är inte första gången en ung person - låt oss kalla dem noobs - vill visa mig något riktigt gammalt, som All Your Base eller något avsnitt av Homestarrunner. Eller hur en 18-åring ville visa oss Excuuuuse me Princess.

Så nu tar jag ärendet i egna händer och anser att vi måste utbilda dessa ungdomar. Internet har nu funnits tillräckligt länge för att en stor del av dess användare inte var med när det hela startade, och därför har en klyfta uppstått. Tänk dig att en 90-talist kom till dig med en gammal tidning från slutet av 80-talet, och ropade ivrigt att någon mur i Tyskland har fallit.

Internet har med andra ord blivit en del av det historiska arvet. Ett arv det är upp till oss att föra vidare till våra unga. Därför uppmanar jag er att ge alla personer under 18 år en hemläxa. Be dem kolla igenom alla de här klippen, så att de inte längre behöver missta gamla saker för nya.

Låt oss föra arvet vidare!
Låt oss utbilda alla som inte var online i slutet av 90-talet och början av 00-.talet! Du kan även själv tillföra något genom att berätta för dem om Weebl & Bob, Weeeeeeeeeeeeeee, och gamla sajter som Newgrounds.




Know your memes!

Användaren Pundital på YouTube lägger upp politiska klipp från en konservativ synvinkel. Jag prenumererar på hans klipp, eftersom jag är väldigt intresserad av amerikansk politik. Men han tillåter inte folk att kommentera klippen, vilket får mig att fundera på att sluta prenumerera. Jag vill inte ha något att göra med någon som inte tillåter andra yttra sina åsikter i opposition till ens egna åsikter. Att bara yttra sin åsikt för att sedan hålla för öronen och låta "LALALALALALALALALALALA" är inget jag kan respektera.

Oavsett vad jag får för kommentarer på mina inlägg tar jag aldrig bort dem utifrån vad de uttrycker för åsikter. Jag tar bort reklam, spam, dubbelpostningar och liknande. Men att ta bort eller blockera någons åsikter är patetiskt. Jag vet att man inte har någon skyldighet att släppa fram alla åsikter och yttranden, men det är det rätta att göra. Oavsett hur mycket man ogillar dem.

Ingen blogg med självrespekt kan låta bli att nämna Paris Hilton, så här kommer mitt allra första inlägg relaterat till henne. Dokusåpan "My New BFF" har en väldigt korkad titel. BFF = Best Friend FOREVER. My New Best Friend Forever. Det är ju en oxymoron. Om hennes förra BFF (Nicole Richie) inte längre är hennes BFF, då var hon ju inte hennes BFF, och därmed borde showen heta My First BFF.

Såja, då var mitt Paris Hilton-inlägg avklarat.
Och låt oss aldrig nämna henne igen.

Svenskar är mer renrasiga, för vi gifter oss bara med andra svenskar. Det är en regel. Detsamma gäller finländare. Men i USA gifter man sig med alla möjliga raser och alla möjliga ARTER, och är därför inte lika rena som vi.



Ibland brukar man säga "det var det dummaste jag hört". Man brukar säga det lite så där spontant, utan att egentligen mena det. Bara för att illustrera hur dumt det man hörde var. Men jag tänker helt ärligt påstå att det där är DET DUMMASTE jag hört en frisk människa yttra i en seriös diskussionsmiljö. Om man kan kalla Fox News för det.

Var har han fått det ifrån? En regel att bara gifta sig med andra svenskar? Jösses.

Här ser vi Young Turks prata lite om det.

Friday Night Lights - hur man lyckas få vuxna män som leker, att framstå som något livsavgörande. Amerikansk fotboll spelat av unga män presenteras med samma dramatiska allvar som en pretentiös krigsfilm, och man får en sport att framstå som något som bär heder och livserfarenheter av vikt. Aldrig har jag skådat en serie med så lite självdistans, som samtidigt skulle behöva en gnutta av just det så mycket. Vilket kanske låter ungefär som hur vissa skulle beskriva den här bloggen. :p

Jag började titta på Twilight med en kniv placerad mot min handled, utifall jag skulle gilla den. Jag ville ogilla den, för min egen skull. Visst var den riktigt ostig ibland, men aldrig outhärdligt dålig. Den korta recensionen är ”meh”. Den längre är:


 
Bella  flyttar till en pytteliten ort som är full av emoungar och androgyna killar med blek hy och höga kindben. Där bor hon med sin pappa, som hela tiden ser ut att inte villa vara med i filmen. Han ger henne pepparsprej och pysslar med sina vapen medan han dricker öl. Det låter kanske dumt, men det är okej för han har en manlig mustasch.
  Bella möter Edward, som går omkring med läppstift och ser otroligt plågad ut ungefär hela tiden. Det finns två andra killar också – en emoasiat och en lite nördig kille, men Bella vill självklart bara ha en mystiska och lidande Edward som räddade hennes liv när stans enda svarta kille nästan körde ihjäl henne. Sen kan det ha något att göra med att alla killar i staden beter sig som 10-åringar, och jagar flickor med maskar och sjögräs.

Edward är ett huvud längre än alla andra killar och har både skäggstubb och håriga armar. Det känns som att han fått gå om klassen en så där åtta gånger. Men så är det ju alltid i produktioner för ungdomar - 16-åringar spelas av 26-åringar. Att Bella faller för just Edward är dessutom självklart, eftersom hon har mer basröst än någon annan i filmen och behöver därför den manligaste pojken. Hon avslutar förresten varje mening med ett nervört skratt – höumphf. Jag förstår inte riktigt varför. 
Bella och Edward spenderar ungefär en tredjedel av filmen åt att bråka, slänga blickar åt varandra i matsalen, bråka, och slänga fler blickar åt varandra i matsalen, och så vidare. Eddy gillar även att bryta sig in i Bellas sovrum och stirra på henne när hon sover. Jag antar att det är därför tjejer gillar honom.

 

Under  tiden som Eddy spelar svårfångad, springer halvnakna vampyrer omkring och är sexiga medan de dödar folk. Man tror det är farliga rovdjur som sliter människorna i stycken, och Bellas snälla polispappa ger henne pepparsprej som skydd. Så om det kommer en björn på 300kg kan hon spreja den i ögonen. De sexiga mördarvampyrerna har absolut ingen betydelse för filmen, eftersom de här onda vampyrerna bara dyker upp i slutet av filmen och börjar bråka med Bella och Eddy helt omotiverat.
 
Bellas långhåriga indianvän berättar om Quileutelegenden, och hon googlar det (ja,  hon kan stava till det av någon anledning). Alla i den här filmen är jättedåliga på att hålla saker hemliga. Den lilla staden är helt ovetande, medan Bella listar ut allt på bara ett par dagar. Inavlade hillbillies. Sååå... Hon listar ut vad Edward är, och han visar henne att vampyrer glittrar i solljus. Det visst ni inte, va? GAAAY!!!



Sedan skryter han lite för Bella i skogen, och säger att han mördat människor. Bella säger att det skiter hon i, förmodligen för att han är snygg. Så bara man är tillräckligt snygg får man bryta sig in i hennes hem, stirra på henne när hon sover och mörda människor. Då säger han att han vill äta henne. Det skiter hon också i, förmodligen för att han är snygg. Och kanske för att han är den enda 17-åringen med full skäggväxt.
 
Det här med att Eddy måste behärska sig när han är kring Bella ska vara någon form av metafor för kåthet. Edward är "kåt" på Bella. Han vill ha henne. Hon är knark för honom. Men han håller sig. Det är gulligt. Speciellt när man vet vad hon som skrivit boken har för åsikter. Bella däremot är en jävla cock tease, och gör det inte lätt för stackars Eddy. Till slut är det nära att han får penetrera henne, men Eddy sätter punkt för hennes erotiska närmanden och visar att det är mycket bättre att bara sitta och prata tills hon somnar av tristessen. Då börjar han stirra på henne igen...



I slutet av filmen skyndas allt på. Stress stress, nu måste det hända saker. En av de tre sexiga mördarvampyrerna börjar jaga Bella för att hon luktar mumsigt. Jag ska inte spoila slutet, men vampyren som jagar henne är sämre på att avsluta jobbet än en James Bond-skurk. Han drar ut på det i oändlighet. Han kan inte heller bestämma sig om det är varmt eller kallt, eftersom han bär en uppknäppt jacka utan något under den.
 
Twilight var bättre än jag trodde. Visst var den lika ytlig och enkelriktad som jag förväntat mig, och den går att jämföra med ett avsnitt av Smallville blandat med Buffy. Men vad jag fortfarande inte förstår är varför en gubbe på över 100 år vill ha en 17-årig tjej. Borde Edward inte vara på en helt annan nivå än henne? Är hon inte lite väl omogen och barnslig för honom? Wierd. Nåja, 6/10 i betyg kan jag bjuda den på. Den är ju ganska snyggt filmad i alla fall.

Jag ska se Twilight! LOL!
För i all ärlighet måste jag se mer än bara några delar och ha mer än några citat ur boken för att kunna dissa hela skiten. Om jag får lust, och läsarna vill, så slänger jag kanske upp en recension. How about it?

Om man söker på "Michael Jackson" på YouTube, är det här den första videon som kommer upp. Jag blir lite stolt (i brist på bättre ord) över Sverige, och den här videon har blivit världskänd. När jag såg den första gången fick jag en klump i halsen och tåriga ögon, och det är ju ganska fånigt. Men så är det.




Min blogg gör inte klippet rättvisa eftersom hela bilden inte får plats.

Jag är så trött på MTV. Besviken. Man har förstört kanalen. Och nej, jag menar inte att man bara kör kommersiell mainstreammusik. Det gjorde man förr i tiden också. Jag gillade MTV under 90-talet, det stod på non-stop under sommaren. Jag kunde alla artister, låtar och album.

Nej, det jag protesterar mot är hur de slutat spela musik. Nu är det bara skitserier som Room Raiders, The Hills, Tila Tequila och Jackass. Minns ni 90-talet?Det enda programmet man såg då var Singled Out och The Real World, sent på kvällen. Minns ni hur det alltid spelades musik på MTV? Minns ni Music Non Stop? Minns ni hur man hade topplistor? European Top 20. UK Top 20. US Top 20. Kat och Toby och alla andra VJ's. Minns ni shower som so 90's och The Lick? Ge mig sånt igen. Ge mig musik, för tusan.

Jag är ett fan av internethumor. Och självklart är jag det, jag passar målgruppen. Ung man, 20-årsåldern. Hängde massor på IRC under senare halvan av 90-talet och framåt. Jag älskar den bissarra metahumorn som är väldigt insider. Gillar du internehumor? Låt oss testa. Det här poppade upp i mitt huvud när jag borstade tändernai morse, och fick mig att skratta för mig själv. Om man tycker det är roligt är risken stor att man gillar internethumor.

In Soviet Russia, cats lol you.

Fnissade du?



EDIT:
Jag googlade det. Jag är inte först med att komma på det. Besvikelsen lägger sig som en filt av obehag över min magkänsla.

Anledningen till varför jag kan ha en blogg där jag faktiskt plitar ner kvasiintressanta saker ett par gånger i veckan, är för att jag är bra på att störa mig på saker. Men vissa saker tycker till och med jag det känns fånigt när jag stör mig på. Som när jag stör mig på när Lunarstorm helt uppenbart använder WZUP som ett verktyg för marknadsundersökningar åt företag angående produkter.

Som i dag, när man frågar om vi känner till tidningen Frida. Eller en annan gång, då man frågade om vilket antivirusprogram vi använder. Eller om vi ställt upp i Lokas tävling, "Loka likes passion". Då blir jag onödigt vrång, och svarar avsikligt fel. Haha, där fick ni. Lite fel i er statistik.

Jag anser mig vara kunnig när det kommer till populärkultur.
Så det här quizet som Gabriella bad mig göra passar mig bra. Du ska lyssna på intron till gamla amerikanska komediserier, sedan ska du välja vilken textrad som kommer härnäst.

Gör quizet du också! Jag fick 600 poäng. Det vill säga, jag slog både Gabriella och Adrian. ;) Det är lite svårt att kunna serier som aldrig sänts i Sverige, även om man hört Gilligan's Island-låten många gånger ändå. Men sändes serien i Sverige kring mitten av 90-talet, då kan jag. Är det något att vara stolt över? Hmm.

Billy Bob Thornton var på Real Time med Bill Maher i fredags. Han berättade om att han hamnat i en diskussion med en ung tjej i 20-årsåldern om hur det inte längre finns musikaliska legender. Att det inte finns någon kvalitet på dagens artister. Han menade att det inte finns någon i dag, som man fortfarande kommer lyssna på om 50 år, och som kommer hyllas som legender. Det finns ingen Elvis Presley. Inga Beatles. Ingen Bob Dylan. Ingen Johnny Cash. Inga Rolling Stones. Ingen David Bowie. Ingen Stevie Wonder. Ingen Elton John. Ingen Bruce Springsteen. Ingen Bob Marley. Inga Simon & Garfunkel. Inget som den magiska sommaren 1967.

Först var jag redo att hålla med honom. Vid första tanken kommer jag inte på någon artist från min generation (80-, 90- och 00-talet) som är av deras kaliber. Till och med Michael Jackson är från förra generationen, även om det var 80-talet som egentligen formade honom till världens största popstjärna någonsin.

Men när man tänker efter är det för det första extremt svårt att förutspå hur vi kommer se på dagens artister om 50 år. Men om vi ska göra några mer eller mindre kvalificerade gissningar går det ju inte att glömma Madonna. Ska vi spinna vidare på 80-talet vill jag även nämna Metallica. Whitney Houston blir också svår att undkomma. Mariah Carey följer tätt tillsammans med Celine Dion. Sen vill jag nog droppa Depeche Mode och Guns N' Roses, eller varför inte några artister från genren som var helt nyfödd - hiphop. Public Enemy, NWA, Run DMC.

Fortsätter vi till 90-talet får jag först känslan av att 90-talet var pissdåligt, rent musikmässigt. Däremot finns en enorm guldklimp - Nirvana. Och om jag bara lägger pannan i några djupa veck dyker genast namn som Radiohead, Björk, Smashing Pumpkins, Alanis Morisette och PJ Harvey upp. Och självklart har den nu mer etablerade genren hiphop lämnat fler avtryck i form av 2pac och Notorious B.I.G., tillsammans med Fugees och inflytelserika Jay-Z. Men om någon ska konkurrera med Nirvana måste det väl ändå bli R.E.M., eller?    

Några av dessa blir legender, det är jag säker på. Andra blir det inte. Vissa lyssnar vi på även om 50 år, andra har vi glömt. Det är svårt att veta, och när vi närmar oss 00-talet blir det ännu svårare. Utan perspektiv är det nästan omöjligt att veta om Eminem, Justin Timberlake, Britney Spears och Beyonce (som alla egentligen är från 90-talet, men hade sin storhetstid nu under 00-talet) kommer har någon legendarisk kultstatus om 50 år. Detsamma kan sägas om Coldplay.

Men i vilket fall som helst är det lätt att vara cynisk och säga att det var bättre förr. Och kanske stämmer det. Men när Billy Bob Thornton påstår att det inte längre föds framtida legendarer, då har han nog fel. Det hänger nog bara på att han är bunden till sin generation. Och nu, när skivbolagen har mindre makt och indieartister har en större chans, kommer nog nästa generation vara den bästa någonsin.

Burger King gör reklam för sin nya Super Seven Inches.



Märks det att jag har idétorka?

Michael Jacksons mamma fick vårdnaden om hans barn. Bra. För hans föräldrar har ju aldrig fuckat upp några ungar förut. Nej då. Class A parents.

Och vi kan nog alla hålla med om att det borde skett för 15 år sedan.
Då han fortfarande var respekterad.


Så tar vi och glömmer de senaste 15 åren eller så.

Jag tycker det är oroande hur media oftare och oftare använder sig av ordet mirakel.
Men bortsett från det - hur kul är det inte att föraren väjer för en hundvalp och träffar ett litet barn i stället? Det är det roligaste och mest ironiska jag hört på länge. :)





Näe, inte mycket att skriva om just nu. Bloggtorka suger.

Angående det här.

Och än en gång har något skett som är löst relaterat till tv-spel, där spelen utmålas som det hela och det enda skälet till varför tragedin inträffade. Han fick inte spela tv-spel - dödade sina föräldrar. Så ligger det till. Det finns inget mer att säga om saken. Det finns inget mer bakomliggande. Inget mer värt att nämnas. Inga andra faktorer spelade någon roll. Han sköt dem för att han inte fick spela tv-spel.

Jösses.
Det här har egentligen inget med tv-spel att göra.