bleunt - för ditt eget bästa

En sak som jag hatar är när människor avslutar ett påstående med ett frågetecken.
I verkliga livet ser man det ju inte, utan får gissa på tonläget som går uppåt.
Jag antar att det är någon form av retoriska frågor, och det är så drygt. Så störigt.
Till exempel...

Jag: Gud älskar dig för att du bär ett kors.
Någon: Jag är inte kristen?

Eller...

Jag: Varför bär du converse när det är 20cm snö ute?
Någon: För att det är snyggt?

Eller...

Jag: Har du hört vad McCain sa om finanskrisen?
Någon: Jag bryr mig inte om politik?


Kom igen. Sluta. Det är drygt och skapar irritation. Jag vet inte ens vad som menas med det. Är det liksom en retorisk fråga som antyder att den andra personen ställer en korkad fråga? Vad är det? Korkat, är vad det är. Spar frågetecken till riktiga frågor i stället.

Jag blir irriterad på er?

Jag får ofta höra "jag kan inte bevisa att Gud finns, men du kan inte bevisa att Gud inte finns". Byt gärna ut Gud mot spöken eller vad du nu vill. Och ja, frånvaron av bevis är inte bevis på frånvaro. Konstigt nog är det många som tycker att bevisbördan ligger på oss skeptiker.

Så min korta fråga lyder:
 Vad för bevis skulle övertyga dig om att Gud/spöken inte existerar?

Kort inlägg.
En kvinna (vill inte säga tjej när hon är 28 år gammal) talade glatt om för mig att idag hade hon varit på barndop, och det var så fint och hon fick bli gudmor. Jag svarade att det ska hon inte skvallra om för mig, jag är nämligen emot barndop. Hon svarar att ja, dop är vanligtvis väldigt tråkigt. Men idag var det kul.

Jag förklarar att jag inte är emot det för att det är tråkigt, utan för att jag anser att man placerar barnet i en religion utan att barnet möjligtvis kan tro på varken Gud eller jesus.

Jaa, joo det är väl sant, svarar hon som om hon aldrig tänkt på det förut.


Det som gör mig mest irriterad är inte när människor inte håller med mig. Jag försöker verkligen att se bortom allt det och respektera deras åsikt, inom vissa gränser såklart. Nej, det som irriterar mig mest är när människor inte ens tänker, och därför knappt ens har något man kan kalla en åsikt. Det är ingen åsikt om man inte tänkt, då är det bara inlärt.

Ta religion, till exempel. Om någon visar mig att han verkligen tänkt över sin tro och fattat sitt beslut utifrån det har jag inget val än att respektera det. Oavsett om mitt tänkande lett mig till något annat. Så länge den troende människan (vad det än handlar om) kan visa mig att han dragit en slutsats baserat på övervägande, resonerande, logik och aktivt tänkande utöver indoktrinerade floskler måste jag respektera den åsikten.

Nu har det aldrig hänt att någon lyckats motivera sin tro på Gud eller något annat på det viset, men inom till exempel politik eller kritk av filmer eller musik händer det att någon lägger fram en välgrundad åsikt som jag därför respekterar även om jag inte håller med.

Om kvinnan som gått på dop hade argumenterat emot mig, i stället för att uppenbarligen inte ens ha tänkt på saken förut, hade jag respekterat henne mer. Trots att hon nu verkade hålla med mig till en viss mån.

Oj, det blev inte ett så kort inlägg ändå.

Jag undrar vad folk har emot ordet "honom".
Varför sätter så många "han" i stället för "honom"? Vad är problemet?

 "Kan du lära upp han allt du kan".

Kommer "honom" och "henne" helt vara ersatta av "han" och "hon" om 50 år?
Fördumma det svenska språket, tills alla behärskar det!

En meter fett svärd? Pfff, please. Jag väljer slangbella när som helst.

"I kissed a girl and I liked it [...] I hope my boyfriend don't mind it"

Jag är vanligtvis ganska liberal. Jag är öppensinnad och frigjord. Oftast. Men när det kommer till en sak finner jag mig själv vara mer konservativ än genomsnittet. Och det är tjejkyssar. Jag har inget emot tjejer som hånglar med varandra, eller killar som hånglar med varanda. Men så här ligger det till.

Häromdagen fick jag frågan om jag skulle vara OK med om min flickvän kysste en annan tjej. Och jag måste nog svara nej på den frågan. Jag skulle aldrig vara OK med att min flickvän kysste någon annan än mig. Inte utan att kolla med mig först, och ha min tillåtelse. Ändå verkar de flesta killar inte ha några problem med det, och jag undrar varför. Och jag undrar även varför det skulle kännas mindre motvilligt om jag var där när det skedde, och det var planerat. Jag skulle nog tillåta det, men om jag hörde att det hade hänt på någon fest bara sådär skulle jag se det som otrohet.

Så varför tycker jag annorlunda? Ptja. Man kan ju fråga en kille varför han inte skulle ogilla det. Förmodligen kommer han ge ett ganska ytligt svar som "för att det är hett". Och det är ju inte ett tillfredsställande svar, eller? Många kanske säger att det är annorlunda när det är två heterosexuella av samma kön. Att det saknar den sexuella laddningen, känslan och risken. De njuter inte på ett sexuellt sätt, och då är det OK? Hmm...

Men håller det argumentet verkligen? Låt oss testa.
Är det okej om din tjej kysste en annan tjej? Ja.
Är det okej om hon tillfredsställer samma tjej med händer och tunga? Nja.
Då tvekar många killar direkt, och argumentet faller.
Argumentet att det är OK för att den sexuella laddningen inte finns där faller.

Så killar, och tjejer med för den delen:
Skulle er partner få hångla med samma kön utan att kolla med er först? 
Och i så fall, varför?
Och i så fall, skulle han/hon även få utföra oralsex på samma person utan att kolla med er först?
Om inte, varför? Vad är det för argument som gäller för en sak men inte en annan?

Argentina mot Brasilien i OS, fotboll. En spelare blev utvisad för en tackling på en annan spelare. Båda spelar vanligtvis i Liverpool. Jag undrar om de siktar in sig lite extra på klubbkompisar sådär. Liksom, passar på nu när de spelar för olika lag och inte båda spelar för Liverpool.

Lite som om deras mamma/syster helt plötsligt på något magiskt vis inte skulle vara deras mamma/syster längre för en natt. Och de måste passa på att sexa dem innan de blir mamma/syster igen. Om ni förstår liknelsen.

PS.
Min mamma läser min blogg. Jag kommer säkert få några sura miner för att jag skrev det där. :p

Fast egentligen dog han ju redan för några år sedan, när scientologerna tog honom. Jag har redan sörjt honom. Så mycket som man nu kan sörja någon man inte kände, men gillade. Den coola artisten, den vi gillade honom som, dog för längesen.

Idag dog bara scientologen Isaac Hayes.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3071610.ab

Igår Bernie Mac, idag Isaac Hayes. Vad händer med alla svarta snubbar?

Jag måste bara påpeka en liten sak.
Kollade på OS-invigningen. Och vid sidan av vägen som trupperna går fram på står det en lång rad av vitklädda kinesiska kvinnor i boots och korta kjolar. Deras uppgift är tydligen att under hela trupparaden stå och röra på sig. Konstant. Trampa med fötterna, vifta med armarna. Sparka luft. De ska helt enkelt stå och se kissnödiga eller otåliga ut i över en timma. Det ser så himla löjligt ut. :)

Det är många unga mammor nu för tiden. Många gravida också. Och alla säger att de älskar sina foster. Och jag tycker det låter så dumt att älska något som inte har en personlighet (personlighet, inte beteende) och som man inte känner och aldrig har mött. Men jag förstår ju varför det är så. Mammor måste vara biologiskt programmerade älska och värna om sina nyfödda. Men kan man verkligen kalla det riktig kärlek när det bara är biologiskt programmerat?

Visst, all kärlek är till viss mån biologiskt programmerad. En man som blir kär i en kvinna är också biologiskt påverkad. Men en man som faller för en kvinna han inte känner, som bara attraheras av kvinnans yttre och inte kan något om hennes personlighet, visst kan man ifrågasätta om den enbart fysiska attraktionen verkligen är äkta kärlek? Är det inte bara biologiskt programmerade djuriska lustar?

Jag hävdar att man måste känna individen för att kunna älska den mer än bara biologiskt.
Därför är kärlek för ett ofött foster inte mer än programmerad mekanisk kärlek, precis som kärlek vid första ögonkastet.
Och det är något som alla mammor har väldigt svårt att acceptera, men ändå inte kan argumentera emot.

Finns det något skäl förutom det biologiskt programmerade att älska ett ofött foster?
Och varför ser dessa mammor det som en förolämpning när man säger att det är biologiskt programmerad kärlek?
Är den kärleken mindre ädel och vacker än kärlek som även baseras på psykologi? (Det vill säga personlighet)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2974049.ab

Jag älskar det här:
"Personen berättar att en man går omkring och pratar danska. Han har med sig sin hund och verkar, enligt uppringaren, skum"

Han går omkring med sin hund och pratar danska.
Men inte ett ord om att han klär sig såhär? :p
Underbart!

Och varför kallar de honom ninjamannen när han bär ett samurajsvärd?

Jag är i Stockholm tills på tisdag eller onsdag. Det blir tyvärr inget bloggande då, typ.
Däremot har jag en liten sak att berätta. Igår tuggade jag tuggummi, och med dem fick man små tatueringar av kaniner som gjorde olika saker. Jag fixade en på armen och en på magen.

Gabriella vill precis som jag skaffa en tatuering någon gång snart.
Jag vill ha en Triforce (Zelda) och hon vill ha en Boo (Super Mario).
Jag gav henne en av tuggummitatueringarna igår.
Klistrade dit den och gnuggade med lite saliv medan hon spelade FF Tactics A2 på DS.
Sen drog jag snabbt bort den, och hon tyckte det gjorde jätteont. Och jag fick inte dra bort det som råkade bli kvar. HUR ska en så känslig flicka palla en riktig tatuering om hon tycker tuggummitatueringar gör ont? :p

Kanske borde skriva något ordentligt också... Jag såg en film idag. Om späckhuggare. Som blev jagade.
Jagade av ondskefulla fiskare. Varför är det ondskefullt att jaga? Späckhuggare jagar. Jag skjuter hellre en älg i skogen än äter en ko som aldrig gått på annat än betonggolv. Dumma film. Demonisera djuruppfödare som låter 20 kycklingar samsas om en kvadratmeter i stället. Att jaga djur i det fria är inte elakt eller ondskefullt. Alla barn som såg den filmen tyckte jättesynd om valarna, sen gick de och åt spagetti och KÖTTfärssås.  

De senaste dagarna har jag ofta fått frågan vilka jag hejar på i EM-finalen.
Tyskland, svarar jag. De frågar mig varför. Jag svarar att jag egentligen inte bryr mig, men om jag måste välja blir det helst inte landet där det är allmän underhållning att plåga ihjäl djur. Och helst inte landet som har västra Europas sämsta djurskyddslagar. Jag vet att det inte har något med fotboll att göra, och jag förstår att det borde få bli Spanien eftersom de inte vunnit på typ 40 år eller något. Men nej, jag vill inte.

Och då får jag svaret: Jaha, så det är bättre att heja på nazister som mördat 6 miljoner judar?



Och jag bara suckar och blir trött i hjärnan. -_-
Tycker de verkligen på riktigt att det är en väsentlig jämförelse?

Det pågår en ny babyboom. Och jag tror det beror en del på att det är inne bland kändisar att bli gravida. Till och med Paris Hilton har pratat om att skaffa barn, huwa. Angelina Jolie, Jessica Alba, Jennifer Lopez, Britney Spears samt hennes 16-åriga lillasyster, Lisa Marie Presley, Halle Berry, Julia Roberts, Samla Hayek med flera är antingen höggravida eller ploppade ut en liten unge i år.

Själv tänker jag aldrig skaffa barn. När man säger det möts man såklart alltid av ”du är bara inte redo, när du är äldre kommer du vilja”. För alla vill ju ha barn. Alla. Och tror man att man inte vill det har man fel och kommer förmodligen ändra sig senare i livet.

Och visst, så är det kanske. Men om jag känner suget någon gång i framtiden och plötsligt vill ta ett krävande heltidsjobb som jag är bunden till för att kunna spendera alla pengar som behövs för att ge barnet en trygg och säker uppväxt (hör ni inte hur sjukt det låter?), tänker jag adoptera.

Varför? För att jag inte kan komma på något mer egoistiskt än att föra ännu ett barn till en redan överbefolkad värld där det redan finns miljontals barn vi inte kan ta hand om.

Det är egoistiskt och oansvarigt, och man gör det endast för att tillfredsställa sitt eget ego genom att försäkra sig om att en liten del av en själv kommer leva vidare efter ens egen död. Om någon kommer på ett annat skäl som inte låter själviskt till varför man inte adopterar vill jag gärna höra det.

Så snälla, om du någon gång vill ta hand om ett barn för Barnets skull, inte din egen skull, kom ihåg att det i vår överbefolkade värld finns miljontals barn där ute som inte har några föräldrar. Så var inte som alla dessa själviska putmagar man ser på stan, tänk längre än dem.

 

Och för er som inte tänker skaffa barn men ändå vill göra något gott för vår planet, knuffa en havande kvinna ner för några trappor redan idag.

Skolan är slut för terminen och jag måste nog säga att jag är nöjd med mina betyg.
Jag nådde upp till mitt önskade antal MVG, men det krävde tyvärr att jag offrade Matematik B helt och hållet nu i slutet. Och det är synd, för jag började terminen med att ge Matte B mer tid än de andra ämnena. Men det höll helt enkelt inte, och för att få betygen jag ville ha i de andra ämnena var jag tvungen att ta från Matte B. Det resulterade i att jag förmodligen inte får G i det ämnet, jag är ganska säker på att jag inte kommer få det. Och det är OK, jag satsar på att plugga endast Matte B i höst och satsa på VG då i stället. Man måste se på det positivt.

Och det tar mig till vad jag tänkte skriva idag. Om hur studier idag är ojämna och orättvisa.
Nu är blogginläggets titel kanske inte helt min åsikt, men det stämmer ur ett visst perspektiv. I många ämnen får dyslektiker extra hjälpmedel. Extra hjälp. Extra mycket tid att skriva prov på. Om det är rätt eller inte tänker jag inte diskutera, personligen har jag inget emot det.

Vissa har svårt för ord och bokstäver, och får genast hur mycket hjälp som helst.
Det jag blir lite bitter över är att de som har svårt för siffror och matematik inte får någon speciell hjälp alls. Finns det inte sifferdyslexi (dyskalkyli)? Jag säger inte att jag har något sånt. Jag är inte dålig på matte, jag har bara lite svårare för det än jag har för andra ämnen. Jag skulle inte säga sifferdyslexi. Matematik är för människor som målar innanför linjerna. Matematik är för människor som lär sig regler och sedan följer dem. Jag är inte sån. Jag suger på att måla innanför linjerna och utgå från diverse regler. Jag klarar inte av när det är antingen rätt eller fel, när jag får dansa fritt i gråzoner är jag som bäst. När jag själv får bestämma och köra min egen stil blir det alltid bra till slut. Det får jag inte i matematik.

Varför har matematik inte ändrats något alls på flera decennier? Visst, böckerna har blivit lite mer pedagogiska. Men matematiken man räknar är ändå statisk, och allt görs på samma sätt som de senaste 30-40 åren. Alla andra ämnen utvecklas och förbättras, medan matematik står still. Dyslektiker kommer erbjudas mer och mer hjälp i ämnen som Svenska. Medan vi som har svårt för siffror och att måla innanför linjerna tvingas anpassa oss och våra brister till ett ämne som vägrar möta halvvägs. Och det är synd.

Så min fråga till er som läser är:
Tycker ni det är rätt att elever som är sämre på ett ämne ska få andra förutsättningar, medan elever som är sämre inom ett annat ämne bara ska bita ihop och halta fram? Och hur skulle utlärandet av matematik kunna utvecklas?

Här kommer ett riktigt sent blogginlägg om Eurovision.
Förmodligen Sveriges sista för i år.

Man vet inte varför det går bra för vissa och dåligt för andra.
Det är ofta svårt att veta var en låt ska hamna, och vad som orsakar det.

Men! Det finns vissa regler som garanterar failure.
Storbritannien bröt mot en av dessa regler i år, och skickade en svart man.
Skickar ni en svart man kommer ni förmooodligen inte få en massa röster.
Skickar ni en svart man kommer ni förmooodligen skrämma gamla människor i Östeuropa.
Skickar ni en svart man kommer gamla människor förmooodligen lägga sina plånböcker framför sina TV-apparater och gömma sig under vardagsrumsborden och gråta tills uppträdandet är över. Så får man inga röster.

Såvida man inte skickar en svart man vars uppträdande består endast av att han stirrar argt rakt in i kameran och ryter åt gamlingarna att de ska rösta på honom, annars dödar han deras barnbarn och äter deras små hundar.

Nästa år skickar vi Ken Ring.

VARNING!
Följande text innehåller onödigt gnäll angående en liten skitsak.
Är du känslig för såna texter bör du inte fortsätta.


Vad är kanske den vanligaste posen på ungdomars bilder, framför allt bland tjejer?
Mangasaxen, såklart.

Så fort en tjej vet att någon ska ta en bild av henne åker dessa två fingrar upp i vädret.
Rent reflexmässigt, verkar det som. Det är inte längre bara emokids, poppare och j-kids.
Och när jag frågar dem vad det betyder och varför de gör det, har de flesta inget svar.

Man måste ju älska fårmentaliteten.
"Alla andra gör så, då gör jag det också."

Och så står alla där. Med två fingrar i vädret.
Utan att veta varför. Bara för att alla andra gör det.
Och självständigt tänkande vänder sig i graven.

För att stå ut tänker jag låtsas att alla helt enkelt hedrar Winston Churchill.
Att de ens vet vem han var och vad han gjorde... Jag tänker låtsas.

Jag fick frågan: "När kommer en blogg om rödebypappan?"

Hade inte tänkt skriva något om det. Det är ett ganska tråkigt fall utan några ovanliga infallsvinklar. Det hela är ganska simpelt och ensidigt, då känner jag mig omotiverad. Plus att jag har galet mycket skolarbete att ta mig igenom innan maj är slut. >_<

Men om jag skulle skriva en blogg om det skulle jag skriva något i den här stilen:

När offer för mobbare skjuter ihjäl sina plågoandar i en skola kallas det massaker.
När offer för mobbare skjuter ihjäl sina plågoandar på en gräsmatta kallas det självförsvar.

Juristerna jag sett prata om domen i TV säger att vi vanliga lekmän som inte suttit med på rättegångarna kan inte ha en åsikt eller uppfattning, eftersom vi inte har all nödvändig information. Så ja, tydligen finns det information som rättfärdigar dödandet av en ouppfostrad 15-årig skitunge som fått för lite smisk. Vi får bara inte veta vad det är, av någon anledning. Vad kan det vara? Ungen var egentligen en förklädd raptor? Ungen var beväpnad med en fulladdad magnum? Kanske både och, en beväpnad raptor!!

Nej, förmodligen inte. Förmodligen är det inget viktigt vi inte redan vet. Förmodligen överreagerade pappan när han försökte skydda sin familj. Förmodligen var ett dödande skott att överdriva. Förmodligen borde han få ett straff, eller vård. Och borde kanske inte få ha kvar sitt vapen... Förmodligen har domstolen dömt lite fel.

Jag läste en intressant punkt i Akanas blogg på Loading. På DVD-fodralen står det alltid "Piracy is a crime". Varför sätter man den texten så att alla de som köper måste känna sig anklagade? För att hindra dem från att rippa den och ladda upp på internet? Det är lite dumt, och irriterande. Det är inte vad man ska meddela de som köper, liksom.

Lite som om flickvännen skulle spänna ögonen i dig och med allvarlig stämma tala om att "våldtäkt är ett brott" varje gång ni ska ha sex.